Pratade med Wilma i telefon för ett tag sen, och samtalet började precis som vanligt, vi pratar om vad vi gjort under dagen och sådär, och vad hon gör nu. Wilma frågar om jag alltid är trött. (Hon är i en period då hon säger att hon ALDRIG är trött, hon är ALLTID pigg, enligt henne själv). Ja, svarade jag då. Jag är typ alltid trött. Ja, jag hör det för du gäspar typ hela tiden! fick jag till svar. Sedan berättar hon att Elin aldrig är trött, inte ens idag då hon hade haft öppning på förskolan (hon har praktik) Nähä, svarade jag, är inte hon heller trött? Nä, hon är pigg. Hon sitter då vid datorn iallafall, får jag till svar. Vi fortsätter prata och Wilma berättar om att hon hade råkat tappa ut en tallrik imorse, och hon hade då råkat spilla ut någonting på mammas matta i vardagsrummet. "Mamma blev jätte sur på mig, även fast det inte var med mening. Man tappar ju inte ut saker med mening men hon blev ändå jätte arg", berättar hon. Jag svarar att självklart så gör man inte det med mening, utan att sådant kan ju hända vem som helst. Sa till Wilma att om mamma råkar spilla någonting någon gång kan ju hon bli lite sur." Ja, speciellt om hon spiller på någonting som jag fått av dig, för det är jag jätte rädd om!"  får jag till svar. Samtalet fortsätter och jag kollar ut genom fönstret och berättar för Wilma att jag ser en regnbåge. Wilma berättar att när hon var ute och gick i snön, så hade det blivit sådär fint på himlen. (När himlen är T.ex. rosa). Jag svarar att det säkert är mormor som har gjort det. (Mormor dog då Wilma var tre år, och sommaren efter hon hade dött så var himlen gul, och Wilma utbrister då: "Kolla, mormor har gjort himlen gul, min favoritfärg! Mormor vet ju att gul är min favoritfärg!!" Sen dess så säger vi alltid att det är mormor som gör himlen fin.) Då börjar Wilma prata om hennes kanin som dog för några år sedan. Hon säger att hennes mormor tar hand om hennes skutte. För mormor kände ju skutte.

Gillar att ha sådana samtal med Wilma, då vi pratar om mormor. Tycker synd om henne som aldrig hann uppleva den där känslan att åka till mormor och morfar på loven. Aldrig hann se mormor frisk. Jag önskar så att hon hade fått göra det. För jag minns själv den känslan. Då det blev sportlov och vi skulle till mormor och morfar. Extra roligt var det om mina kusiner skulle dit samtidigt! Minns hur jag, Jim och Viktor (två av mina kusiner) planerade att vi skulle åka buss till mormor och morfar för att vara där själva. Det blev aldrig av, men jag minns den känslan. Den kommer Wilma aldrig ha. Hon kommer aldrig få uppleva de där utflykterna på vintern med sparken, eller fika på andra sidan diket hos mormor och morfar på vintern, då mormor kommer ut med mackor och varm oboy. Men jag tycker att det är viktigt att Wilma får minnas vilken fantastisk underbar person mormor var. Wilma vill inte gå till mormors grav för då börjar hon bara sakna henne, och det tycker hon är jobbigt. Därför är det alltid lite extra speciellt att prata om mormor. Så vi kan minnas, och sakna. Som tur är så finns morfar kvar, så hon missar inte det! Men det saknas en person, våran älskade och saknade mormor, himlens finaste ängel.