Nu har jag och Daniel bott i denna lägenhet ett år. Jag kan inte förstå att det har gått ett helt år. Det har varit ett år med blandade känslor. Kommer så väl ihåg dagen innan jag skulle flytta, hur alla kom för att säga hejdå, och hur jag sedan satt uppe i mitt ihoppackade rum med tårarna rinnandes nerför mina kinder. Sen blev det fredag, och dagen då vi skulle åka var där. Allting var redan packat i bilen, så det var bara att äta frukost och gå ut till bilen. Sen började den långa resan ner till Gävle. Då kändes det mest som att vi var på väg på semester. (Eftersom jag hade varit hemma och jobbat hela sommaren så hade jag inte följt med mamma och pappa på semester). Efter en lång bilresa så kom vi fram. Jag var glad över att äntligen få träffa Daniel igen, glad över att få packa upp mina saker i denna lägenhet, och glad över att få ha dom jag tycker om runtomkring mig. Under helgen så var det ett stort fixande. Alla saker skulle ju komma på plats så fort som möjligt innan våra föräldrar skulle åka hem. Vi var tvungen kolla vad vi hade, och vilka saker som behövdes köpas in.
Sedan kom söndan, och mamma, pappa och Wilma skulle åka hem. Jag och mamma stod där med tårar i ögonen, men jag tror att båda två försökte att inte gråta.

På måndan då jag pratade med mamma  började det som jag tyckte var allra värst. Mamma berättade om hur Wilma hade gråtit hela kvällen, och sedan på morgonen gått in i mitt rum och suttit där. Jag kände mig som världens hemskaste storasyster just då. Jag vet att jag inte är det. Men jag och Wilma har alltid varit med varandra, hela tiden. Vi är van att ha varandra nära, och helt plötsligt ska jag bara flytta jätte långt bort. Jag känner mig fortfarande jätte hemsk då jag varit hemma i Jörn, och sedan ska åka tillbaka till Gävle och Wilma blir sådär ledsen. Jag vill inte att min lilla Wilma ska vara ledsen, och speciellt inte att det ska vara mitt fel.

 

Skolan började och allting var nytt. Det tog ett tag innan jag började komma in i det hela. Det rann många tårar, och allting var mest en känslomässig berochdal bana när jag tänker tillbaka på det. Den första månaden var värst. Då man började inse att det kommer dröja innan jag träffar alla där hemma. Som tur var hade jag en lucka i schemat bara några veckor efter jag hade flyttat ner, och den veckan åkte jag hem. Jag hade inte sagt till Wilma att jag skulle komma, och hennes blick då hon såg mig, den går inte beskriva med ord.

Som ni säkert märker, handlar det mycket om Wilma. Det var henne det var absolut jobbigast att lämna. Det är henne som jag saknar absolut mest då jag är här.

 

Det låter säkert som att jag ångrar att jag flyttade, men det gör jag absolut inte! Det var just precis i början då jag hade flyttat, som det var jobbigt. Sedan har allting bara blivit bättre och bättre.

 

På skolan har jag lärt känna en massa underbara människor, och vissa har jag lärt känna bättre än andra.
Jag har lärt mig en massa nytt om mig själv, och vuxit som person. Jag har klarat saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Och utan min Daniel, så skulle jag aldrig ha gjort det här. Jag är så himla glad över att han finns i mitt liv, som har tröstat mig då jag varit ledsen, skrattat med mig då jag varit glad, och stått kvar då jag har varit arg. Han har nog fått se sidor av mig som han inte sett tidigare, men han har stått kvar hela tiden. Jag kan inte bli annat än lycklig av att få vara tillsammans med han!

 

Känslan som man känner när man kommer hem efter att ha varit borta ett tag är en helt fantastisk känsla. När jag kom tillbaka hit till Gävle efter att ha varit i Jörn hela sommaren så kändes det så himla skönt. Det här är hemma nu.

 

Det är fortfarande jobbigt då jag ska säga hejdå till dom där hemma i Jörn. Jag hatar det. Det är fortfarande jobbigt att bo långt hemifrån. Men nu är det inte på samma sätt som för ett år sedan. Nu är det helt annorlunda. Jag trivs väldigt bra här, och jag ångrar inte en sekund att jag flyttade.