Inatt drömde jag att jag va hemma, med min familj, mina vänner, husdjuren, släkten osv. Jag har alltid varit en person som är väldigt familjekär, och jag har alltid uppskattat att vara med familjen. Och nu börjar det sakta men säkert komma ikapp. Längtan efter att bara få vara med alla där hemma. Men det går ju inte, eftersom jag befinner mig över 60 mil hemifrån. Men alla där hemma, JAG SAKNAR ER!

Jag saknar att bara gå över gräsmattan för att träffa mina fina grannar. Jag saknar att bara behöva ringa ett telefonsamtal och säga: Ska vi träffas? Jag saknar att bara sitta och kolla på alla bolibompa program med min fina lillasyster Wilma, och evigt tjata om vi inte kan få byta kanal snart tills vi får ett efterlängtat ja, med en kommentar efter "vi kan ju kolla vad som finns på sf-kanalen". Jag saknar min andra lillasyster Elin som hellre är borta än hemma, som jag alltid bråkade med, men som jag ändå tycker jätte mycket om. Jag saknar min mamma, och jag saknar min pappa. Jag saknar mina två bästa vänner, Julia och Louise. Jag saknar mina fina katter, Olle och Maja. Jag saknar mina kusiner, som jag inte hann träffa innan jag for, och jag saknar alla andra kusiner också. Jag saknar alla kompisar som inte finns här, som finns hemma.

Men jag är jätte glad över att fo bo med min älskling, och jag trivs jätte bra här nere! Det är en fin liten håla, Gävle är en fin stad. Jag har fått några nya vänner, som är jätte bra dom med! Jag pratar med min mamma miljoner gånger på en dag, och jag skypar med min lillasyster Wilma då hon känner för det. Och då jag var hemma sist så fick jag träffa några av mina fina kompisar, och några kusiner, och farmor och farfar. Så allt känns faktiskt inte så tokigt. Snart kommer förhoppningsvis några uppifrån ner hit och hälsar på!